Efter att för en gångs skull slagit reträtt runt midnatt, så har jag vaknat till måndagen - CANNES 2009 #6 - utan någon form av baksmälla. Nog för att det är film hela dagen, det är också fest hela nätterna och igår hamnade vi faktiskt på festen på Scandinavian Film Stand (anordnad av SFI och min gamla klasskamrat på filmvetenskapen Andrea Reuter). Eftersom vi hade varit på galavisningen av Johnnie Tos Vengeance kom vi i full gala-mundering, vilket för egen del kändes en aning för mycket. Men jag kunde ju inte ta av mig flugan innan jag visat upp mig för Klubb Super 8:s head honcho Rickard Gramfors - som jag lånat smokingen av.
Efter att ha sett Quentin Tarantino ge Johnnie To en välförtjänt klapp på ryggen efter galavisningens slut, så kanske kändisspottingen på Scandinavian-festen var föga häpnadsväckande. Faktum är att utöver pressgardet (Fredrik Sahlin, Helena Lindblad, Gunnar Rehlin, Jan-Olov Andersson) så kunde jag bara se Amir Chamdin och Måns Herngren i vimlet (här med sin Allt flyter på marknadsvisningarna). Anders sa dock att Peter Magnusson också varit förbi. Nåväl, att få syn på kända svenskar är väl knappast något man åker till Cannes för. Mest iögonenfallande var den fulle vitklädde gubben vars mingelmetod var att ta sats ovanför trapporna, sikta på en öppning och bara försöka pricka rätt. Hans raglande hade en viss felmarginal, vilket orsakade en del knuffningar, men när jag gick hade ingen kommit till ordentlig skada. Anders fixade nog en bild på honom som läggs upp inom kort.
Well, det var inte för mina kläder och mitt kändiskåseri som jag nu hamnade framför datorn. Det var snarare för att söndagen innebar tre filmer för egen del och alla var sevärda. Först ut var Woody Allens film (läs Whatever works!!! nedan), vilket lämnade en med känslan att inget kan toppa den. Och den är än så länge oöverträffad. Eftermiddagsfilmen blev Nattvakten-regissören Ole Bornedals fina Straw Dogs-besläktade Fri os fra det onde.
Advokaten Johannes återvänder till sin hemby med fru (spelad av Aqua-sångerskan Lene Nystrøm) och två barn. Han vill rusta upp familjehuset och bosätta sig där permanent. Men på plats i byn är även hans bror Lars som kör lastbil och pimplar öl och slår sin flickvän och gärna skyller sitt elände på bosniern Alain som efter att förlorat hela sin familj i kriget hamnat i denna gudsförgätna håla. När Lars råkar köra över byäldstens fru och med stor lycka lyckas få det att se ut som om att det var Alains fel vaknar demonerna i byn och det blir upp till Johannes att skydda Alain från den snabbt organiserade lynchmobben.
Det är minst lika spännande som Nattvakten, men också en film där Bornedal med stor ilska slår bakut mot rasismen i sitt land. Han ställer också advokatfamiljens något naiva ideal mot den bistra verkligheten på ett väldigt snyggt sätt, vilket gör att när väl thrillerelementen i storyn kickar igång så är det otäckt och oerhört laddat.
Sist på kvällen var då Johnnie Tos Vengeance med den åldrade franska rockstjärnan Johnny Hallyday i huvudrollen. Ett smart och oerhört snyggt actiondrama om en fransk kock som reser till Macau när han får höra att hans dotter och hennes familj blivit nedskjutna i deras eget hem. Dottern, spelad av Sylvie Testud (Flickan som kastade tärning), är den enda överlevande och hon ber honom att hämnas. Med hjälp av tre lokala assassins skrider han till verket att spåra mördarna.
Vengeance kan med tanke på kulturkrocken, eller snarare frånvaron av kulturkrock i handlingen, ha en god chans att vinna Guldpalmen. Som alltid när det gäller Johnnie To så är det även stämningsfullt fotograferat och med den där typiska något långsamma rytmen som kontrasterar mot de hårdkokta actionscenerna. Utöver ett egensinnigt manus, finns det dessutom gott om spektakulära scener i Vengeance, som gör att den kommer att sticka ut i många år framöver. Skulle inte vara förvånad om den får en Departed-aktig re-make i Hollywood-fabriken om några år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar