...har Tarantino uttalat sig om Inglourious Basterds. Well, jag antar att det är en lag på att vi som gick och såg den måste blogga om det och eftersom Nicolas fortfarande behöver smälta upplevelsen (tills efter ett till biobesök i Sverige, kanske) så får väl jag hoppa in.
Tarantino kommer inte få någon Guldpalm i år. Därmed sagt är Basterds ingen dålig film, utan tvärtom en skamlöst underhållande film. Den var inte som jag väntade mig - när det gäller mängd action så toppar dess föregångare (Enzo Castellaris version från 70-talet) faktiskt Tarantinos version och jag hade nog faktiskt trott att det skulle smälla som uti helvide. Men snarare är det hela en mångbottnad revenge-historia som på ett väldigt snyggt vis delas upp i 6 akter, vilket tacksamt låter publiken fylla i glappen. Dels är det Brad Pitts 8 fördömda män (allihop judiska soldater) som tar sig in bakom fiendens linjer för att skalpera nazister i rent brutalt payback-syfte och dels är det Mélanie Laurents biografägare som vill hämnas sin familj som fyra år tidigare massakrerades av den sluge SS-översten Hans Landa (ypperligt spelad av tyske TV-skådisen Christophe Waltz). Intrigen är väldigt mager, men också underordnad stämningen och akternas väl utmejslade dialoger, som stundtals i typisk Tarantino-stil dröjer sig kvar lite för länge.
Jag vill inte röja så mycket mer än så. Detta är inte Tarantino-underhållning i samma hejdlösa manér som exempelvis Kill Bill. Snarare är det som om den gladlynta stämningen och tidsepoken i John Sturges Den stora flykten blandas med 50 % Sergio Leone, 50 % Antonio Margheriti. Jag behöver nog inte övertyga någon, Basterds är väl värd biljettpriset när den kommer på bio. Det är inget masterpiece, men det är damn close. Och nästa gång ska jag försöka spana in var Enzo Castellari och Bo Svenson (stjärnan i Castellaris version från 70-talet) befinner sig. / guest blogger Johan
Här nedan följer trailer för både Tarantinos och Castellaris version - enjoy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar