Jaha, nu har man varit hemma ett par dagar och glamouren är rensad från vardagen. Ingen mer Croisette, inga fler paninis, ingen mer röd matta (det blev två besök för egen del), ingen mer "L'addition" som tömmer plånboken, inga fler öl på Petit Majestic - allt som återstår är beskedet från Rivieran vilken film som norpar Guldpalmen.
Jag skulle nog satsa pengar (om det fanns några över) på Jacques Audiards Profeten, även om jag inte sett den. Allt snack omkring den har gett den hög het potatis-status. För egen del blev ersättaren för missen av denna film Woody Allens Whatever works, så jag var ganska nöjd ändå, men förhoppningsvis får det svenska filmbolaget som norpade förra Guldpalmen-vinnaren tag på den så att den ploppar upp på svenska biografer i höst.
Mitt eget avslut på Cannes blev i cinematisk form ett positivt sådant - varsin fyrpoängare för Mother och Inglourious Basterds, samt en tveksamt godkänd Drag me to Hell som förvisso drog hem stora ovationer på onsdagsnatt-visningen i Lumière men som saknade den komik man får lov att förknippa med Raimi i god form. Mestadels en massa strupfetischer (saker som åkte in och ut ur munnar och ner djupt därtill) och alldeles för bleka skådisar i huvudrollerna.
Det har dock varit ett mycket fint första år för egen del och jag tackar självfallet främst mina res-compadres för det stora nöjet att intensivt umgås i 10 dygn. Jag tackar också arrangörerna för festivalen som har skött det hela fläckfritt i mitt tycke och så självfallet alla filmskapare som gång på gång lyckas överraska en när man trott att man sett allt. Med det sagt följer här min Topp 5-countdown av årets filmer:
5) Vengeance (Johnnie To)
4) Vertige (Abel Ferry)
3) Fish Tank (Andrea Arnold)
2) Mother (Bong Joon-Ho)
1) Whatever works (Woody Allen)
Två av dom har chans till Guldpalm, snart får vi reda på svaret...
/ Guest blogger Johan signing out...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar