Ta fram papper och penna och anteckna följande: Om ni skall gå på röda mattan När har gått igenom folkmassorna, de ungefär tio olika pass-kontrollerna och kommer till den sista kontroll-stationen med muren av vakter som leder upp på själva röda mattan: TA INTE DEN TILL VÄNSTER. GÅ RAKT FRAM. Hahaha - efter decennium år i Cannes tycker man att man borde ha lärt sig vilken väg att ta, men nej. Alltså, går man rakt fram så går man hela den långa röda mattan (som kind of skrämmer en från vettet med alla blixtar). Går man till vänster, tar man den korta vägen. Man går liksom bara upp för själva trappan. FAIL! Hahaha - nåväl, vi skall försöka få biljetter till galavisningen av "The Inglorious Basterds". Då gäller helt enkelt mottot: gör om, gör rätt.
Japp, som sagt det var ju den årliga SFI-festen igår, och vi stegade in i galastassen och visade vart skåpet skulle stå. Som vanligt (för) trångt och hjärtligt, och som vanligt ett satans sjå att föröka hålla sig på de små stenplattorna och inte sjunka ner i gräset med mardrömsklackarna (som btw har gett fina köttsår på fötterna). Vi minglade på så gott vi kunde och med ganska mycket funderande bestämde vi oss för att dra upp till lägenhetsfest för bolaget Vision som vi under dagen hade signat 8 filmer med. Givetvis gick vi fel och efter att ha gått i cirklar i en timme hittade vi back on track. När vi kom fram hade i princip alla gått, och de tog all dricka med sig - i sina kroppar. När vi kom fram fanns det en vinflaska kvar på sju personer, och en liten Heineken. Hahaha! Men det var kul att se Michael Dwyer igen. Vi snackade lite metal och punk ett tag och det blev eastcoast/westcoast-beef mellan New York och Kalifornien.
Sen läste vi på Kalifornianens alltmer tillslappade ansikte att det var dags för oss att lämna penthouset. Så vi traskade ner till Lilla Majestic för en sista drink för att se vilka som kunde tänkas vara där. Vi fann Animal och Karim Hussain, samt en galen man med en uppblåsbar gris. Han kallade sig Don Pedro och delade ut flyers för sin egenhändigt byggda iPhone-applikation "The iSnort". Jo, ni läste rätt. Spana in det på www.theisnort.com.
Sen började mina fötter formligen skrika, så jag sprang i panik hem. Tätt följt av de andra.
Nu är det snart dags för att gå och se "Anvil". Och apropå Anvil så är jag förresten mycket besviken. Våra biljetter till festen blev typ tillbakadragna, så vi fick inte komma in. Men vi var utanför! Haha- tyvärr hade de redan spelat, annars hade vi kunnat se dem genom de öppna väggarna. Och tydligen fick man t-shirts och osv.
Nu var det dags för bilderna till lördag- och söndagsäventyrerna! /Nicolas
Till mina änglar: bara 2 månader kvar tills Harry är tillbaka! Till filmerdarna: rätt skoj att Harry Potter plankar T2 i loggan och stilen!
Seo och jag in signing, en bra deal med bra kultskräckisar.
Den ökända ITN-festen!
Och efterfesten på vår balcony med några gäster vi kappade från ITN-festen!
Och nu för Belgofesten som började vid midnatt: Publiken välkomnades med stora statyer av belgiens bidrag till årets Official Selection: Panique au village (A town called Panic). Mycket spännande! Indien, Cowboy et Cheval har funnits länge i kortfilmsfortmat i belgien. Love'em!
Det kallar jag lysande pr-objekt!
Söndagen bjöd på mer signing, denna gång med trevliga Andre Relis. 8 filmer totalt som delas mellan Njutafilms & Studio S. Mer info i ett senare inlägg.
Och sedan var det att springa hela croisetten för mig för att byta om till pinguin style. Här ser man stilige Johan. Vengeance är en mycket mycket bra Johnnie To film. Kanske inte guldpalmsnivån, men något pris skulle den kunna få. On to the Swedish Film Institute cocktail direkt efter visningen:
Och efterfest hos trevliga amerikanska bolaget vi signade med under dagen. Michael Dwyer is in the house!
Och man kan inte avsluta natten utan en sista öl @ Le Petit Majestic. Där fick vi en dörolig show av någon snubbe som pitchade en Iphone-app!!! Första gången jag ser en levande Iphone-app. Till hardcore fans, notera att Karim Hussain syns i bakgrunden!!!
Efter att för en gångs skull slagit reträtt runt midnatt, så har jag vaknat till måndagen - CANNES 2009 #6 - utan någon form av baksmälla. Nog för att det är film hela dagen, det är också fest hela nätterna och igår hamnade vi faktiskt på festen på Scandinavian Film Stand (anordnad av SFI och min gamla klasskamrat på filmvetenskapen Andrea Reuter). Eftersom vi hade varit på galavisningen av Johnnie Tos Vengeance kom vi i full gala-mundering, vilket för egen del kändes en aning för mycket. Men jag kunde ju inte ta av mig flugan innan jag visat upp mig för Klubb Super 8:s head honcho Rickard Gramfors - som jag lånat smokingen av.
Efter att ha sett Quentin Tarantino ge Johnnie To en välförtjänt klapp på ryggen efter galavisningens slut, så kanske kändisspottingen på Scandinavian-festen var föga häpnadsväckande. Faktum är att utöver pressgardet (Fredrik Sahlin, Helena Lindblad, Gunnar Rehlin, Jan-Olov Andersson) så kunde jag bara se Amir Chamdin och Måns Herngren i vimlet (här med sin Allt flyter på marknadsvisningarna). Anders sa dock att Peter Magnusson också varit förbi. Nåväl, att få syn på kända svenskar är väl knappast något man åker till Cannes för. Mest iögonenfallande var den fulle vitklädde gubben vars mingelmetod var att ta sats ovanför trapporna, sikta på en öppning och bara försöka pricka rätt. Hans raglande hade en viss felmarginal, vilket orsakade en del knuffningar, men när jag gick hade ingen kommit till ordentlig skada. Anders fixade nog en bild på honom som läggs upp inom kort.
Well, det var inte för mina kläder och mitt kändiskåseri som jag nu hamnade framför datorn. Det var snarare för att söndagen innebar tre filmer för egen del och alla var sevärda. Först ut var Woody Allens film (läs Whatever works!!! nedan), vilket lämnade en med känslan att inget kan toppa den. Och den är än så länge oöverträffad. Eftermiddagsfilmen blev Nattvakten-regissören Ole Bornedals fina Straw Dogs-besläktade Fri os fra det onde.
Advokaten Johannes återvänder till sin hemby med fru (spelad av Aqua-sångerskan Lene Nystrøm) och två barn. Han vill rusta upp familjehuset och bosätta sig där permanent. Men på plats i byn är även hans bror Lars som kör lastbil och pimplar öl och slår sin flickvän och gärna skyller sitt elände på bosniern Alain som efter att förlorat hela sin familj i kriget hamnat i denna gudsförgätna håla. När Lars råkar köra över byäldstens fru och med stor lycka lyckas få det att se ut som om att det var Alains fel vaknar demonerna i byn och det blir upp till Johannes att skydda Alain från den snabbt organiserade lynchmobben.
Det är minst lika spännande som Nattvakten, men också en film där Bornedal med stor ilska slår bakut mot rasismen i sitt land. Han ställer också advokatfamiljens något naiva ideal mot den bistra verkligheten på ett väldigt snyggt sätt, vilket gör att när väl thrillerelementen i storyn kickar igång så är det otäckt och oerhört laddat.
Sist på kvällen var då Johnnie Tos Vengeance med den åldrade franska rockstjärnan Johnny Hallyday i huvudrollen. Ett smart och oerhört snyggt actiondrama om en fransk kock som reser till Macau när han får höra att hans dotter och hennes familj blivit nedskjutna i deras eget hem. Dottern, spelad av Sylvie Testud (Flickan som kastade tärning), är den enda överlevande och hon ber honom att hämnas. Med hjälp av tre lokala assassins skrider han till verket att spåra mördarna.
Vengeance kan med tanke på kulturkrocken, eller snarare frånvaron av kulturkrock i handlingen, ha en god chans att vinna Guldpalmen. Som alltid när det gäller Johnnie To så är det även stämningsfullt fotograferat och med den där typiska något långsamma rytmen som kontrasterar mot de hårdkokta actionscenerna. Utöver ett egensinnigt manus, finns det dessutom gott om spektakulära scener i Vengeance, som gör att den kommer att sticka ut i många år framöver. Skulle inte vara förvånad om den får en Departed-aktig re-make i Hollywood-fabriken om några år.
Idag sov jag (Anders) kanske lite väl länge och när jag vaknade var alla spårlöst försvunna. Jag kände mig nästan lika mol allena på jorden som Zac Hobson i Galaxina-rullen The Quiet Earth. Det räckte dock bara med att titta ut för att inse att man var långt ifrån ensam. Proppfullt med folk överallt, nästan helt omöjligt att ta sig fram emellanåt. Jag gick i alla fall till filmmarknaden och kikade runt bland alla utställande filmbolag. Favoritbolaget The Asylym skyltade stort för sin Terminator-kopia "The Terminators". De har ingen skam i kroppen alls.
Efter en snabb vända till biljettkiosken för att hämta ut kvällens galabiljett till Johnnie To-rafflet Vengence gick jag på en pytteliten screening (9 stolar) för Christina Kinnes 3D-film "Delusion 3D". Den 20 minuter korta "erotiska" James Bond-pastischen var kanske ingen höjdare, men trots det och trots att den visades med en projektor som knasade till färger och skapade en hel massa irriterande ghosting i bilden så var det ändå kul att se lite naket i 3D. ;)
Croisetten kokar av stekande sol och klockan 12 vankade jag och SEO av längs stranden för att ha möte med den man som hjälpt oss att försöka landa den film som jag har varit på jakt i över ett år. David Goldstein har varit i filmbranschen sedan 50-talet och är av de största hjältarna inom branschen, så det var en ära att han ville ha möte med lilla mig. Och vilka historier den mannen kunde berätta, oh boy! Smaka bara på det faktum att det är hans 52:a år i Cannes (han äger till och med ett hus här på Palm Beach) och genom alla dessa decennier bara sett EN ENDA film på festivalen! Som filmbuff själv är det otroligt kul att höra vilka han jobbat med genom åren, vilka filmer han har producerat, distribuerat, sålt, köpt och ja, gud vet vad. Han vet allt om branschen, han känner ALLA, och det roliga är att han i princip började i Sverige dit han flyttade och gifte sig som ung student. Han kan sju språk och bott i minst lika många länder och hans sonson ser tydligen ut soom Leonardo Dicaprio, bor på ett slott i Skåne och är bästa vän med prins Philip. Herregud.
Vi talade en del om branschens utveckling (nedgång) som precis som övriga världen krisar ganska rejält och det märks på marknaden. David berättade till exempel att Universal precis innan festivalen började avbokade alla sin 62 rum på Carlton. 62! På Carlton! Detta innebär ju att de även avbokade minst 62 flygbiljetter. Då vet man att man är desperat när ett bolag hellre förlorar en smått MASSIV handpenning på avbokade rum och biljetter än att komma till Cannes. Det märks även markant skillnad på andra bolag som franska storbolaget MK2, som förra året hade hela takterassen och bjöd på världens största fest med gåsleverhamburgare och go-go-dansare. I år har de en lite skruffig lägenhet uppe i stan och inte en skymt till fest någonstans. Och appropå fester så är även dessa tillställningar sparsmakade i antal.
Men, men vi skall inte hänga läpp för det, det är glamor på gång! Efter mötet försökte jag slå mig fram genom horden av turister för att hämta ut galabiljetten till kvällens röda matta-promenix. Klockan var tre och redan stod ett hav av folk och hängde på staketen. Jag tyckte aningens synd om alla fotografer soom står oskyddade i steksolen, inlåsta i sin smala lilla hage. "Vengeance" är det på schemat och den börjar om tre timmar, så nu är det bäst att lägga på ett kol med gala-stassen!
Ses på röda mattan, jag lovar att vinka!
/Ebba - the red carpenter
Där skall vi gå ikväll. Och redan står pöbeln där och glor. Haha ;P
Nicolas kommer att hata att jag säger det här eftersom han knappast kan ha kommit in på den fullsatta visningen av Woody Allens nya film, men det går inte att formulera det annorlunda: WHATEVER WORKS är en renodlat mästerverk. Och nu talar jag inte om någon grandios comeback, eftersom i min bok har Woody Allen aldrig försvunnit. Han är en av mina stora ikoner inom filmbranschen, och Whatever Works är en av hans fem bästa filmer (tillsammans med Annie Hall, Manhattan, Små och stora brott och Manhattan Murder Mystery).
Huvudrollen (självfallet en sorts alter ego till le realisateur) spelas av Larry David och låt mig tillägga att jag aldrig varit fan av Larry David när han själv medverkar. Han har alltid varit vassare med pennan än med sin persona. Men i Whatever works spelar han den egocentriske nihilisten Boris Yellnikoff med sådan bravur och sådan otrolig tajming att man ramlar ur biostolen. Kombinationen av Larrys vassa svada och Woodys sanslösa manus gör denna film till ett MÅSTE för vem som helst att se. Denna film är inte bara bra för inbitna Woody-diggare som jag, utan den kommer få vem som helst att garva rumpan av sig.
Bland de andra rollerna är det lika lysande - Evan Rachel Wood som Larry Davids naiva bollplank bär en stor del av filmen, men även Patricia Clarkson och Ed Begley Jr som hennes föräldrar är mästerliga i sina inhopp. Jag är övertygad om att Woodys film hade kammat hem Guldpalmen om den hade varit i competition - märkligt att så inte är fallet.
Nicolas bakom tangentbordet... Njutafilms & Studio S signade igår 4 skräckklassiker, happy deal indeed. SEO fick för första gången ta fram vår signing hästpenna, se bildbeviset! Två av de är filmer ur ökända Studio S programmet från tidig 80-talet: Tourist Trap och Boogeyman. De andra två är inte mindre än Scott Spiegels Intruder med Bruce Campbell och Sam Raimi i rollistan. Producerad av Lawrence Bender som senare producerade typ alla Tarantino. Och sista inköp blev Castle Freak i regi av Stuart Gordon med Jeffrey Combs och Barbara Crampton. Teamet bakom Re-Animator och From Beyond. En HP Lovecraft filmatisering. Yummi!
Dagen började även lycklig på biofronten med två franska filmer som var fantastiska. Det ena blev jag tipsad av Johan som såg den för ett par dagar sedan: Vertige, en fransk debutfilm son är en annorlunda thriller/slasher, snygg som atans. I was happy watching it! Och sedan underbara totala politisk inkorrekt OSS 117. I Luuuv!
Efter signingen var det dags för årets första besök till Skandinavien Stand, där alla nordiska samlas kring happy hour i slutet på eftermiddagarna. Lite babel med olika samarbetspartners och så träffade jag även en svensk dokumentärfilmare som jobbar med ett projekt kring en mycket gammal kultfilmsregissör.
ITN minglet var till min förvåning jättebra, extremt mycket folk och trevlig stämning. Under dagen kvasi signade vi en filmdeal med ITN chefen, en helt galen story! Jag vågar inte ens komma in i de många krispiga detaljerna, men dealen avslutades med att han tog fram ett standard tom mallkontrakt som han bad oss att fylla i själva, skrev under och gick iväg!
Efter efter-ITN-festen på vår balkong med några gäster från förra festen som vi tog med oss var det dags för Fiesta Belgium! Flamländarna och Wallonera ordnade festen tillsammans, bra där! En högklass strandfest med jättemycket folk, massa dance floors, neverending alkohol och liveband. Jag fick träffa några gamla och nya fellow countrymen, högtrevlig Några bilder och filmklippsdags tycker jag.
Jag tänkte också skriva om meningen med livet men jag ska nog försöka se Woody Allens nya om en timme så det får bli en annan gång.
Regissör Warwick Thornton, producent Kath Shelper och skådespelare Rowan McNamara och Marissa Gibson mottager välförtjänade STÅENDE OVATIONER i Theatre Debussy efter visningen av Samson and Delilah. En mycket vacker och mycket tragisk kärlekshistoria om två aboriginer som har det knapert (för att vara kortfattad). / guest blogger Johan
PS. Nu är det för övrigt efterfest på vårt rum efter att ITN haft fest fem våningar ovanför oss. Nicolas har dessutom skrivit kontrakt med dom idag, men mer om det lite senare...
Wee-hoo! Efter många års längtande visas äntligen andra filmen i den moderna serien av OSS 117 - filmerna! Lycka! Och vi kan ju meddela att den var minst lika mycket av en garvfest som de första. Detta är faktiskt fransk humor som funkar mer än bra, och den är något av det mer djärva slaget. Här får både kineser, japaner, amerikaner, judar, nazister, kvinnor, män, hippies, djur - ja allt egentligen, en känga som heter duggeli-duga! Framför allt är ju den franska megasuperstjärnan Jean Dujardin som alltid ett komplett ESS! Han äger verkligen skärmen. We like this.
Solen hade behagdet att erbjuda lite dödliga strålar över filmfestivalen idag, och efter två dagars blåst och regn så fick det oss att bara superlängta efter en strandlunch på Seaside. Sagt och gjort. Sen blev vi superslöa och lade oss för att sola en timme innan det var dags att går på det dagliga minglet på Skandinaviska paviljongen. Nu har festivalen satt igång på riktigt och alla som skall vara här har landat, så det det blev kramfest med alla SFI-människor, bolagstyper, filmskapare, skådespelare, journalister, festival-chefer och fan vet vad.
Efter en snabb middag på rummet och lite bloggande skall vi nu vidare tre våningar upp på ITN-mingel i deras "Eyes Wide Shut"-penthouse. Vi är lite rädda, för chefen ser ungefär ut som Joe Pesci i typ"Casino" och verkar totalt galen. Haha. Sen är det "Millennium"-fest som vi INTE är inbjudna på. Det sades att inte ens de som jobbade på Nordisk Film som är ditributörer har fått inbjudan. SEO och Nicolas skall på den belgiska festen ute på Palm Beach. Vi andra får väl hänga på rummet och blogga eller nåt.... Hahaha!
Johan får återkomma med de filmer han har sett. Nicolas skall jag tvinga berätta om frukterna av deras möten. Och så är bilder på g! Yey!
Det har kommit till vår kännedom att Troma inte är på plats på marknaden i år. Och detta mina vänner är första gången det händer någonsin. Förra året stötte vi ju på vår vän Lloyd på en karaoke-fest, något som tydligen visade sig vara väldigt extraordinärt, då det sas att Mr. Kaufman var ganska svårt sjuk. Mycket ledsamt att höra . Och det är inte utan att en tår tränger sig ur ögonvrån när man inser att en epok faktiskt går i graven.
Vi minns alla galna Cannes-upptåg och fester de bjudit oss på genom åren och sänder våra tankar till Lloyd.
Lördagen 16 maj har just börjat - med en god frukost på balkongen och mängder utav kaffe. Nicolas var uppe först med siktet inställt på Vertige som jag snackat upp under dagarna - tillsammans med Fish Tank den enda 4-poängaren hittills (av fem möjliga). Nu har han gått iväg på den dagliga Croisette-promenaden. En halvtimme tar det ungefär att ta sig till Arcades som ligger längst bort från oss, vilket gör Cannes-vistelsen ganska hälsosam med tanke på alla walkabouts man gör fram och tillbaks varje dag. Ängeln Nicolas började dagen med att boka in hela gänget på Red Carpet-visningen av Johnnie Tos Vengeance! Soon it is SMOKING TIME!!!
Förrgår kväll var ösregnig, gårdagen var mer eller mindre blöt, men idag är det riktigt soligt. För en Cannes-novis som mig själv som enbart har erfarenhet av den kyliga filmfestivalen i Stockholm, så var jag förundrad över hur man ställer sig inför ett biobesök när det är 25 grader varmt ute. Faktum att det är en win-win-situation. Antingen är det just såhär varmt (eller varmare), vilket gör att när man väl tagit sig till bion så är man i stort behov av svalka. Eller så regnar det som igår och då är det skönt att torka sig i salongen.
Än så länge leder jag ligan över flest filmer (10 stycken på tre dagar), även om mitt försprång över SEO och Nicolas mer har med deras många business-möten att göra. Såhär ser det ut än så länge för egen del: Mutants (David Morley) - BETYG: 3 Give 'em hell, Malone (Russell Mulcahy) - BETYG: 2 Fatso (Arild Fröhlich) - BETYG: 3 High Lane aka Vertige (Abel Ferry) - BETYG: 4 Tormented (Jon Wright) - BETYG: 2 Bitch Slap (Rick Jacobson) - BETYG: 1 Surviving Crooked Lake (Sascha Drews) - BETYG: 2 Fish Tank (Andrea Arnold) - BETYG: 4 (en stark sådan) Gigante (Adrián Biniez) - BETYG: 2 The Cry of the Owl (Jamie Thraves) - BETYG: 3 (en svag sådan)
Även om Nicolas skrev att ALLA såg The Descent 2, så gick jag istället på den lågmälda uruguayanska Gigante istället. Jag hade sett trailern på grottskräckisen och var skeptisk över att den kunde hålla jämn kurs med föregångaren. Uruguay-filmen var som en korsning av Fatso och One Hour Photo, eller Kieslowskis . Snäll säkerhetsvakt stalkar en städerska som han iakttar i övervakningskamerorna. Länge höll filmen god form och det var lätt att sympatisera med huvudkaraktären. Men tyvärr så utvecklade sig inte historien tillräckligt för att hamna över godkänt i betyg.
Sist på kvällen var det dags för Cry of the Owl - en thriller med åtminstone två saker som lockade mig att efter några öl ändå återvända till biomörkret halv tio på kvällen; Patricia Highsmith och Paddy Considine. Jag har svårt att ducka för Highsmith-filmatiseringar - dom bjuder alltid på något intressant. Och Considine har visat god form i det mesta han varit med i, även om han inte nått upp till samma star quality som lookaliken Sam Rockwell. Jamie Thraves som i min bok mest är känd för den oöverträffade musikvideon till Radioheads "Just" (kan ses på http://www.youtube.com/watch?v=R5X7HKxpiQA) än sina långfilmer, var jag nyfiken på. Det visade sig att han skötte sig hyfsat i denna kanadensisk-tyska (!) samproduktion. Med en något seg början och en något seg Julia Stiles som bromsklossar så lossnade det efter ungefär en halvtimme när allt verkar gå åt fanders för Considines deppiga aero-designer. Avslöjar inget mer än så, men kan tillägga att Beautiful Beast-aktrisen Caroline Dhavernas gör en riktigt bitchig biroll.
Idag blir det OSS 117-uppföljaren för de flesta i gänget. För egen del blir det aborigin-filmen Samson & Delilah och därefter antingen The Host-regissören Bong Joon-hos nya Mother, eller Ole Bornedals Fri os fra det onde.
It’s a dirty job and someone has got to do it! Därför tar jag tangentbordet för första gången i år (all work and no play makes Nicolas a dull boy... not!) för att hylla en film som alla Subborna/Njutas/StudioS gick och såg ikväll i sann symbios: THE DESCENT: PART 2. Ingen av oss var helt missnöjd –förutom en, guess who!!!- men ingen sprutade av glädje likaså som jag –förutom en, guess who!!!
Alla ni som inte sett The Descent, sluta läsa bloggen och se den NU. Det är en av allra bästa europeisk skräck som kom ut de senaste åren. Och hur blev resultatet när del 2 gjordes i följd av ettans succén, och inte i regi av Neil Marshall som istället håller på med Centurion?
Det är en klassisk sequel som tar upp precis där ettan slutade, och repeterar storyn en gång till men med mer blod, mer sprut, mer skrick, mer självdistans, mer bajshumor, mer female fury och flera monster! Yummi! Eller som det sägs numera: ”Feed the horse, yum, yum!”.
/Nicolas happy when I get happy splatter my way (Suck my Sinatra!).
PS: Note to God: I lied today but it was to get an invite to a high end party so it’s ok right?
En bit ut i vattnet längs Croisetten kunde man ikväll se och framför allt HÖRA trailern till världskatastrofspektakelmannen Roland "Bom-Bom" Emmerichs kommande mastodontrulle "2012". Hela världen ska tydligen återigen jämnas med marken. I en gigantisk vattenkaskad projicerades en textbaserad teaser till domedagsmusik som nästan krossade alla rutor i närheten. Hemskt fräsigt faktiskt. Jag (Anders), Nicolas, Carin och Ebba satte oss efter ett tag och njöt av lite drickbart till det sporadiska domedagstrailerljudet. Vi satt och försökte lista ut med vilka intervaller vattengrejen visades men det fanns ingen logik alls. Var 5:e minut, efter en kvart, 11 minuter... Antagligen en sjukt komplicerad logaritm som vi aldrig kommer förstå. Plötsligt - på absolut högsta volym - hördes ett klassiskt "DING-DONG!", alltså det ljud Windows kräks ur sig då något går riktigt snett. En error-alert som antagligen kommer sänka hela filmen. Åh, så hela staden skrattade, flabbade och fnissade!
Vatten- och storbudgettrailer nedan:
(Skillnaden, räknat i år, mellan katastrof-Rolles förra film och 2012 är exakt 12 012 år, men det har säkert inget med det japanska rockbandet "12012" att göra.)
Japp, Andrea Arnold kommer inte göra någon som gillade hennes debut Red Road besviken. Fish Tank är minst lika bra och måhända även ännu mer deppig. Katie Jarvis som spelar huvudrollen ligger nog bra till för att vinna en ansenlig mängd skådespelarpris för sin prestation, likaså har fotografen Robbie Ryan gjort ett snyggt jobb och guess what? Michael Fassbender har en bärande roll även i denna film. / guest blogger Johan
