På väg till galapremiären av Wall Street 2

JCVD minuterna innan katastrofen.

Snusket!

Våra äventyr i Cannes verkar äntligen ha nått hemlandet!

GALA-TÄVLING!

Nu jäklar ska ni få vinna grejjor!

Vi har fett för många festivalkataloger, och vill bli av med några. Svara på följande fråga och vinn den superxklusiva katalogen för världens mest kända filmfestival!

Vi ska ikväll på galavisningen av "Wall Street: Money Never Sleeps" (om vi inte stoppas i dörren på grund av fel skor föståss), och nu undrar vi: hur många av Oliver Stones filmer har tidigare visats i Cannes?

1. Noll

2. En

3. Tre

Eposta ditt svar tillsammans med namn och adress till subdvd.cannes@gmail.com senast imorgon lördag klockan 12.00. Subject: TÄVLING 1.

Good luck!

/EBBA

Iron Sky-update!

Sakta men säkert jobbar våra finska vänner på sitt naziscifibonanza IRON SKY. När vi mötte gänget förra året hade de en hel hög med promomaterial, men egentligen inte mycket att visa. Igår släpptes dock den andra teasern för filmen vi älskar att längta till varje år!
Kämpa på!

"I want to tell you a story"

Så börjar Jean-Claude Van Dammes första egenproducerade film på sitt nya bolag, som vi var på världspremiären av igår. JCVD har skrivit, regisserat, producerat och klippt hela filmen själv som en duttig pöjk och innan visningen höll han ett rätt konstigt tal om bön och hur han vill skapa en helt ny force in entertainment med sitt bolag.

Nå, hur är filmen då? Jo, det skall jag berätta - den är hemsk! JCVD tar sig själv på ruggigt stort allvar, han har blitt filosof och kan ingenting om dramturgi. Trots alla hans år i branschen tycker man väl ändå att karln borde känna till the dos and don'ts i filmmakeri, men han gör praktiskt taget alla fel man kan. Det finns till exempel ingen handling. Jag fattar inte hur han lyckas men det finns liksom ingen handling! Lite klipp på en pojke, sen JCVD i taxi, han ser en kvinna gå in och ut ur hus, han kör i regnet. Han ser den mystiska kvinnan igen. Sen går han in på en luxuös herrklubb som heter White Rose. Där arbetar kvinnan (som förresten spelas av Gwyneth Paltrows bästis Claudia Bassols, i Sverige känd från matorgieprogrammet "Spain... On the Road Again"). JCVD vill prata med henne, han vill berätta en historia, MEN! han får ett nervöst sammanbrott och slår ner folk. Ägaren på klubben bli arg och följer efter honom. Sen fortsätter filmen med att han måste skydda kvinnan. Folk slåss, en stomipåse kastas i marken, det blir pang-pang och sen peace-, love- och älska varandra-collage i vad som känns som en evighet. Det är skitkonstigt!

Respekt dock för att han gör sin grej och följer sin pretentiösa dröm. Kämpa på!

Låt er inte luras av trailern, filmen är hemsk!

Vi gluttade också in den brittiska thrillerchillern "The Dissapearence of Alice Creed". Så många twistar, så lite tid! Filmen sägs vara såld till Sverige, så inom kort går den att spana in.

Återkommer inom kort om möte med tyska sleazeskådisen Marina, feta bilder och mkt annat. Nu blir det morgonkaffe på ballefjongen!

/EBBA

The mayhem has commenced!

Så var första dagen avklarad. Jag började med att missa årets första screening, som såklart var fulsatt (först till kvarn gäller här). Så jag följde istället med på årets första möte på marknaden som hölls med amerikanska Screen Media's Michael Dwyer. Ni som har följt bloggen tidigare känner igen hans namn, då han är en av våra partners och vänner. Nu kanske ni tror att ett sånt möte är oerhört trist och pladdrigt, och jo det kan vara döden om man hamnar med tråkggubbarna på CJ Entertainment tex, men här r det ungefär som att sitta på pubben och snacka skit och din absoluta favoritgrej i hela vidaste värrldun: film. 

  Mötet utvecklades till en 3 pavors vinlunch på La Dolphin (som hade -om min patetiska franska inte lurade mig bakom bojen- "delfinens 10 budord" på toaletten?), så smått runda under galoscherna makade vi österut mot Hotel Gray d'Albion för visningen av vampyrmästerverket "Suck" som tigger om att få sin egen titel som recension. Dock lite småkul gästskådisar som Iggy Pop, Alice Cooper och Henry Rollins. Ja och så är Malcolm McDowell såklart.

Efter filmen hade våra inköpsmaniker Nicolas och SEO vinmöte på Hollywood Classics medans jag och Anders sprang på lovande Japanskräck i 3D; "Shock Labyrinth: Extreme". Det enda extrema med den är dess extrema tråkighet. Jag och Anders kokade av ilska efter filmen. Den är ju helt  idiotisk och skådisarna suger. Varning utfärdas!

Vi vankade ilsket mot Croisetten för att lagom mötas av invigningskortegen med allt det fancy folket på väg mot invigningscermonin och invigningsfilmen "Robin Hood".  Efter en pizza på "tappa-saker-på-SEO-stället" blev det en lugn afton av åskstormar och typ 8 timmars sömn! Men det är okej, när allt kommer omkring så drack jag och Michael 3 flarror rosé till lunch. Och av den varan skall jag ha mer av i solen innan vi går på dagens första visning!

Fyllemöte med danskarna.

Komplett tom Croisette dagen innan D-day. 

Nicolas morgonen efter danskmöte. Fortfarande full förmodligen.

Man ser dom inte här, roséflaskorna. Det är för att Michael (till höger) och fotografen har dom i sig.

Så här glad var jag fan inte efter "Shock Labyrinth: Extreme" - världens sämsta 3D-film.

Grab the actors and strangle them!

Bakom Anders sitter Luc Besson! (har vi bestämt)

I några av de däringa bilarna sitter Ridley Scott, Russell Crow, Tim Burton och andra tjusigheter.

Stay roséd!

/EBBA

Spegelförvirring!

Mellan ett par filmer och några möten fikaförlustade vi oss lite i det förvirrande och bisarra spegelbåset på Hotel Gray d'Albion. Här är några bilder:

Le Pics!

Ackrediteringarna är utplockade. En afton av programpluggande och öldrickande väntar for hilvide! ABADAH!

Årets ackreditering.

Mannen, myten, krullet är på plats. Tim Burton är jurypresident i år.

Nicolas skyler brinnande himmelsboll.

Croisetten T minus 1 day: Sopor, flyttlådor, möbler, stressade och skrikande fransmän, gamla damer och hundbajs.

Dagen innan.

På kvällen kan det se ut så här från vår balkong.

Speglarna på balkongen förvirrar och irriterar!

En dyr lunch på stammisstället Sea Side innan vi hämtade våra ackrediteringar på festivalpalatset. Billigaste rätt; 16€.

Strande är lite liten i år efter "ze freakwave".

Vad pysslar Anders med?!

Nicolas visar stolt upp sina bilder på kungafamiljen och Buddha, som alltid finns med i hans plånbok.

Jo, det är inköps-ADHD-offret SEO.

Alla (inklusive Lasse!) framför festivalpalatset! (exklusive Anders)

Ingången till världens största filmmarknad. Let the inköps-mayhem begin.

Stay tuba!

/EBBA

Cannes 2010!

Bienvenu! Ett år har gått och SubDVD's Cannesblogg har äntligen vaknat ur sitt ide! Crewetanlände igår, redan två dagar innan festivalen sätter igång för att bygga ordentligt sitt- ochgalejs-fläsk och är redo för strid. Croisetten badade visserligen i sol igår, men känns mer svensk midsommar idag. Nicolas, som imorse fick temporär hjärnblödning och gav sig ut och sprang klockan åtta på morgonen tillsammans med Nonstops inköpsguru Jakob, fick göra så i hällregnet från... eh helvetet.

  

The bay of blood.

Resten av gårdagen handlade mest om uppackning, matjagande, och så nollade vi vår kära vän Lars Diurlin som var Fantastisk Filmfestivals eminente festivalgeneral, men som nu jobbar på Atlantic Film och är i Cannes för första gången. Som gamla gubbar pratade vi om hur allt var bättre förr. 

Nattsudd med Lasse!

Hetsigt nördande och ölande avslutades med en förträfflig Avatar-beef och detta fantastiska Arnie-klipp. Abadah!! :D

Nu ska vi hasa oss längst en rå Croisette för att hämta ut våra ackrediteringar och börja kolla igenom programmet inför morgondegen. Screeningspepp!!

Stay tuna!

/EBBA

62nd Cannes Closing Ceremony

Så var vinnarna korade!
The official Jury of this 62nd Festival de Cannes, presided by Isabelle Huppert, revealed the Prize winners during the Closing Ceremonies on the evening of May 24th.
IN COMPETTION - FEATURE FILMS


* Palme d'Or

DAS WEISSE BAND (The White Ribbon)Directed by Michael HANEKE


* Grand Prix

UN PROPHÈTE (A Prophet)Directed by Jacques AUDIARD


* Lifetime achievement award for his work and his exceptional contribution to the history of cinema

Alain RESNAIS


* Best Director

Brillante MENDOZA for KINATAY


* Jury Prize

FISH TANK
Directed by Andrea ARNOLD


BAK-JWI (Thirst)Directed by PARK Chan-Wook


* Best Performance for an Actor

Christoph WALTZ in INGLOURIOUS BASTERDS Directed by Quentin TARANTINO


* Best Performance by an Actress

Charlotte GAINSBOURG in ANTICHRIST

Directed by Lars von TRIER


* Best Screenplay

MEI Feng for CHUN FENG CHEN ZUI DE YE WAN (Spring Fever)Directed by LOU Ye


* Prix Vulcain: Artist-Technician
Aitor BERENGUER, sound technician of the movie MAP OF THE SOUNDS OF TOKYO Directed by Isabel COIXET.


* IN COMPETITION - SHORT FILMS

Palme d'Or

ARENA Directed by João SALAVIZA


* Special Distinction

THE SIX DOLLAR FIFTY MAN Directed by Mark ALBISTON, Louis SUTHERLAND


* CAMERA D'OR

SAMSON AND DELILAH Directed by Warwick THORNTON (presented at Un Certain Regard)


Caméra d'Or – Special Distinction
AJAMI Directed by Scandar COPTI, Yaron SHANI (presented at Quinzaine des Réalisateurs)


* UN CERTAIN REGARD

Prix Un Certain Regard - Fondation Gan pour le Cinéma

KYNODONTAS (Dogtooth) by Yorgos LANTHIMOS


Jury Prize

POLITIST, ADJECTIV (Police, Adjective) by Corneliu PORUMBOIU.


Special Prize Un Certain Regard 2009

KASI AZ GORBEHAYE IRANI KHABAR NADAREH (No One Knows About Persian Cats) by Bahman GHOBADI


LE PÈRE DE MES ENFANTS (Father of My Children) by Mia HANSEN-LØVE


* CINEFONDATION

First Cinéfondation Prize

BÁBA by Zuzana Kirchnerová-Špidlová (FAMU, République Tchèque)


Second Cinéfondation Prize

GOODBYE by Song Fang (Beijing Film Academy, Chine)


Third Cinéfondation Prize (ex aequo)

DIPLOMA by Yaelle Kayam (The Sam Spiegel Film & TV School, Israël)


NAMMAE UI JIP (Don't Step out of the House) directed by Jo Sung-hee (Korean Academy of Film Arts, Corée du Sud)


Här finns klipp och bilder från ceremonin!

http://www.festival-cannes.com/en.html

End of a Celebration

Jaha, nu har man varit hemma ett par dagar och glamouren är rensad från vardagen. Ingen mer Croisette, inga fler paninis, ingen mer röd matta (det blev två besök för egen del), ingen mer "L'addition" som tömmer plånboken, inga fler öl på Petit Majestic - allt som återstår är beskedet från Rivieran vilken film som norpar Guldpalmen.

Jag skulle nog satsa pengar (om det fanns några över) på Jacques Audiards Profeten, även om jag inte sett den. Allt snack omkring den har gett den hög het potatis-status. För egen del blev ersättaren för missen av denna film Woody Allens Whatever works, så jag var ganska nöjd ändå, men förhoppningsvis får det svenska filmbolaget som norpade förra Guldpalmen-vinnaren tag på den så att den ploppar upp på svenska biografer i höst.

Mitt eget avslut på Cannes blev i cinematisk form ett positivt sådant - varsin fyrpoängare för Mother och Inglourious Basterds, samt en tveksamt godkänd Drag me to Hell som förvisso drog hem stora ovationer på onsdagsnatt-visningen i Lumière men som saknade den komik man får lov att förknippa med Raimi i god form. Mestadels en massa strupfetischer (saker som åkte in och ut ur munnar och ner djupt därtill) och alldeles för bleka skådisar i huvudrollerna.

Det har dock varit ett mycket fint första år för egen del och jag tackar självfallet främst mina res-compadres för det stora nöjet att intensivt umgås i 10 dygn. Jag tackar också arrangörerna för festivalen som har skött det hela fläckfritt i mitt tycke och så självfallet alla filmskapare som gång på gång lyckas överraska en när man trott att man sett allt. Med det sagt följer här min Topp 5-countdown av årets filmer:

5) Vengeance (Johnnie To)
4) Vertige (Abel Ferry)
3) Fish Tank (Andrea Arnold)
2) Mother (Bong Joon-Ho)
1) Whatever works (Woody Allen)

Två av dom har chans till Guldpalm, snart får vi reda på svaret...

/ Guest blogger Johan signing out...

Looking For Eric

"I'm not a man. I am CANTONA!"

Så var det dags fö en av mina mest efterlängtade filmer; Ken Laochs "Looking For Eric" som visades under gårdagens förmiddag. En något annorlunda Ken Loach-skapelse som inte grävde lika djupt i Storbritanniens sociala problem som annars. Man skulle kunna kalla den ett feelgood-drama.

Filmen handlar om brevbäraren Eric som har glidit ner allt mer i sin personliga misär och vars enda tröst är sin kärlek för Manchester United och dess världskända anfallsspelare, forbollsgeniet Eric Cantona. Och så en dag när livet känns som tyngst dyker Cantona upp i Erics rum! Och från den dagen hjälper Cantona honom till ett förbättrat liv.

Det är verkligen en charmig film som klämmer till hjärteroten på helt rätt sätt, och Eric Cantona (som spelar sig själv) är helt fantastisk i filmen! Verkligen kul att se honom bjucka på sig själv det gamla weirdot. Jag blev smått kär i filmen som trots sin lite lättare framtoning även hade sina Ken Loachian-drag av de mörkare slaget av brittisk köksbänksrealism. Rekommenderas varmt!

På eftermiddagen slöt vi upp på Seaside för en se lunch och förnöjt njuta av det strålande vädret. Sedan bar det av hem för att packa och klä upp oss inför Cinema Vault-festen som traditionsenligt hölls på Long Beach. Där dansade de kanadensiska valkyriorna runt till "Love Shack" med sand i skorna (de envisas varje år med att lägga baren ute i sanden, så alla vi med högklackade sandaletter får fötterna fulla). Medans killarna gick för att se midnattsvisningen av Sam Raimis nya "Drag me to Hell" på Lumière, gick jag, Carin och Karim till Gamla Stan för en sen efterrätt med Stekis och co. Sedan blev det en dödstrött sista öl på Lilla Majestic, mest för att säga adjöken till folk.

Nu förbereds det avfärd norrut. Packning ett sista dopp i medelhavet och en sista matbit på stranden. Just nu säger kroppen på alla sätt möjliga att det verkligen är dags att åka hem och vila. Men man vet att efter en timme hemma i sin tysta lägenhet, kommer man sakna allt bök, stök och vindrickande på stranden.

Men please stay tuned, det kommer fler inlägg och bilder inom kort!
Bye, bye Croisette! See ya next year!

/EBBA

Här kan ni se bilder från röda mattan med bland anndra King Cantona och Ken Loach!
http://www.youtube.com/watch?v=Z8RSxEmKq3U

Och Trailern:

Le Grand Prix du Cracker Formidable

SubDVD är inte bara här i Cannes för att titta på och köpa film. Vi är också här för att äta tonvis med snacks på vår eminenta balkong. Nu på eftermiddagen har vi dessutom korat en värdig vinnare av priset för bästa cracker.

De nominerade återfanns i en box kallad Crackers Belin Réception och hette var och en Triangolini, Salto Bacon, Monaco och Minizza. Alla subborna fick ta smakprov och sedan rangordna sina favoriter. Till sist stod det klart att vinnaren av Le Grand Prix du Cracker Formidable var MINIZZA - ett kex med pizza-flavor. Undertecknad, Nicolas och Ebba hade samtliga denna på förstaplats. Carin och SEO röstade på Monaco och Anders på Salto Bacon. Men i slutändan var det Minizza som tog hem priset. Vi återkommer med bild på President du Jury med fingret pekande på vinnarsmaken. / guest blogger Johan

"I think this may be my masterpiece..."

...har Tarantino uttalat sig om Inglourious Basterds. Well, jag antar att det är en lag på att vi som gick och såg den måste blogga om det och eftersom Nicolas fortfarande behöver smälta upplevelsen (tills efter ett till biobesök i Sverige, kanske) så får väl jag hoppa in.

Tarantino kommer inte få någon Guldpalm i år. Därmed sagt är Basterds ingen dålig film, utan tvärtom en skamlöst underhållande film. Den var inte som jag väntade mig - när det gäller mängd action så toppar dess föregångare (Enzo Castellaris version från 70-talet) faktiskt Tarantinos version och jag hade nog faktiskt trott att det skulle smälla som uti helvide. Men snarare är det hela en mångbottnad revenge-historia som på ett väldigt snyggt vis delas upp i 6 akter, vilket tacksamt låter publiken fylla i glappen. Dels är det Brad Pitts 8 fördömda män (allihop judiska soldater) som tar sig in bakom fiendens linjer för att skalpera nazister i rent brutalt payback-syfte och dels är det Mélanie Laurents biografägare som vill hämnas sin familj som fyra år tidigare massakrerades av den sluge SS-översten Hans Landa (ypperligt spelad av tyske TV-skådisen Christophe Waltz). Intrigen är väldigt mager, men också underordnad stämningen och akternas väl utmejslade dialoger, som stundtals i typisk Tarantino-stil dröjer sig kvar lite för länge.

Jag vill inte röja så mycket mer än så. Detta är inte Tarantino-underhållning i samma hejdlösa manér som exempelvis Kill Bill. Snarare är det som om den gladlynta stämningen och tidsepoken i John Sturges Den stora flykten blandas med 50 % Sergio Leone, 50 % Antonio Margheriti. Jag behöver nog inte övertyga någon, Basterds är väl värd biljettpriset när den kommer på bio. Det är inget masterpiece, men det är damn close. Och nästa gång ska jag försöka spana in var Enzo Castellari och Bo Svenson (stjärnan i Castellaris version från 70-talet) befinner sig. / guest blogger Johan

Här nedan följer trailer för både Tarantinos och Castellaris version - enjoy!