I söndags gav vi oss iväg i ottan (typ vid 11) för att se Hideo "Ringu" Nakatas senaste hallabaloo
Chatroom, men blev inte insläppta för att filmen var full. Det var fail 1. Fail 2 var att vi såg den igår. Filmen är så ballefjongtråkig att man blir rent av ARG. Filmen handlar om ett gäng ungdomar som träffas i ett chatrum (en film för dataåldern?) och blir pals. De diskuterar deras jobbiga tonårsliv och skapar såattsäja ett starkt band, och börjar anförtro sig saker. Men så visar det sig att killen som startat chatrummet är psykiskt labil och börjar manipulera de hjälplösa ungdomarna till att göra dåliga saker, som att kleta bajs på sina föräldrars bilar, smutskasta sina vänner och så vidare. Sen tappar de kontrollen och någon börjar besöka ett självmordschatrum. Ingenting händer. Den labila killen smetar lotion på sin arm med en kniv och bråkar med sina föräldrar, sen vill han att en annan labil ung man skall begå självmord på internet. Och nu jagar de varandra in och ut ur rum. Rafflande värre.
Hela grejjen med filmen är att Hideo Nakata envisas med att visualisera internettet och chatrummen. Åhå ett så spännande grepp! Not. Som kortfilm kanske. På typ Sundance. Som ingen ser. Men 97 minuter av den här IT-filmen? Jag säger bara: TRÅK!
Efter filmen satt vi utanför biografen då en håglöst stirrande fransman kom fram till oss och frågade om vi sett filmen. Ja sa vi. "Did you like it?" frågade fransmannen i skär tshirt, "No!" sa vi, var på han säger, "It was so horrible it's so depressing!" varpå han irrade förtvivlat ut i trafiken. Ja, man blev faktiskt sjukt deprimerad. Och filmen söps sedan bort i glömska på inte mindre än tre fester. Hua mig.
Shock Labyrinth: Extreme kom tillbaka, allt är förlåtet.
/EBBA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar